pbjornerback

I tisdags hände det som MYCKET sällan händer nu för tiden, jag blev riktigt förbannad! Nu mera har jag en ängels tålamod. Jag och Robert var i Ö-vik och kollade på matchen mellan Modo-HV71. Vi var där tillsammans med Roberts bror och hans son Hampus med flera - kul! Tyvärr förlorade Modo. Som alltid när det varit match så blir bilköerna otroligt långa, likadant denna gång. Det är ok, man sitter och småpratar om matchen och väntar. Men bäst som det är kommer en äldre herre i sin nya Mazda och kör in snett framför vår bil, han tränger sig helt enkelt. Vi hade kanske 8 bilar framför oss och lika många bakom oss, men han tyckte att det var ok att bara köra in framför oss och blockera vägen. Det var då det hände, jag blev så jävla förbannad! Det var nästan så att jag var på väg att dra ut gubben ur bilen och lära honom ett och annat om hur man uppför sig i trafiken. Jag har ett rätt högt rättspatos, det vet jag, men jag kan inte komma ihåg när jag blev så förbannad över en skitsak. Men det kändes skönt!. Robert bara tittade förvånat på mig och sa, "Så du har det kvar i dig!". Ja, det har jag, men det visar sig för sällan tycker jag, på gott och ont!

Våra katter behöver avmaskas. Caesar är aldrig till något problem, men Nemo.... Nemo är Filips katt och dom tycker mycket om varandra, dom gosar och har sig. Men när det blir dags för avmaskning så är Nemo inte så speciellt gosig. Han skruvar sig, tar fram klorna och blir näst intill omöjlig. Han till och med tar tungan och knixar iväg tabletten. Vi har provat att stoppa den i mat, dela upp den och det ena och det andra. Det fungerar bäst när en håller i Nemo och den andra ger honom tabletten, men det går inte alltid på första försöket...

När jag var yngre så var jag ett riktigt rivjärn, ingen kunde sätta sig på mig! Som tur är har man med åren blivit lite klokare (förhoppningsvis) och har inte samma behov av att hävda sig. I dag vinner jag hellre målet än diskussionen. Men nu kan jag komma på mig själv att jag nästan aldrig säger nej. Ta i dag som exempel, jag och Filip hade hyrt en film som vi skulle se på efter middagen. När jag hämtat hem barnen och  ifrån sina respektive kompisar, så ville en av kompisarna följa med oss hem och äta hos oss. Egentligen så ville jag ha en myskväll ensam med pojkarna (Robert är i Stockholm). Men jag sa som vanligt "Ja det går bra för mig, men ni måste fråga hans föräldrar om det är ok att han äter hos oss" Självklart så gick det bra för hans föräldrar. Vi åt pannkisar och såg på filmen alla fyra och hade en trevlig middag tillsammans. Men varför säger jag ja, när jag egentligen vill säga nej?  Jag har nog velat kompensera för alla det år då jag bara tog och aldrig gav. Men nu ger jag för mycket och tar ingenting. Varför kan jag inte vara typiskt svensk och vara lite lagom? Nja, här jag lite att jobba på. Man skall vara snäll, men inte flytta allt för mycket på sina egna gränser... Nu skall jag ta och lägga mina fina småtroll, det har blivit läggdags!